Mattetilda

Jag sitter uppe fastän jag helst vill sova, men jag kan inte. Jag har känt mig helt isolerad idag, som om jag inte har haft kontakt med omvärlden eller något, vilket jag knapp har. Jag orkar inte med mig själv längre, jag gråter för patetiska problem, är dom ens problem? Det finns folk med värre problem som inte sitter och gråter. Jag gråter för minsta lilla, jag började böla när jag skulle ut och kasta soporna igår för Erik skämtade om mitt urséende, jag visste att det var ett skämt men ändå bölade jag. Jag vill ha någon här nu, som kan krama mig, hårt hårt. Jag vill bara känna lite kärlek. Jag är så jävla jobbig som klagar, förstår om ni tycker det är jobbigt. Innan hjälpte jag folk hit och dit med deras problem, nu är alla glada (vad jag vet) och då kommer allt till mig. Förtryckte jag mina egna problem genom att hjälpa folk med deras problem och sorger? Sjukt ju! Åh, jag känner mig så patetisk. Istället för att tänka på allt positivt så tänker jag på allt negativt i mitt liv. Jag tänkte mig så långt tillbaka som till sex-års där jag inte kände mig ett dugg välkommen. Jag vill att detta ska försvinna, vill inte att det ska bli som den perioden efter nioende april.